Det börjar så smått att dra ihop sig nu.
Än så länge har det gått bra att intala sig själv att det är lääänge kvar. Det är inte alls länge kvar.
Eftersom vi bara är två i vårt resesällskap har jag börjat fundera på vad som skulle kunna hända om vårt ”roliga historieförråd” plötsligt tog slut... Inte för att jag tror vi skulle ha tråkigt för det, men bara för att vara på den säkra sidan har jag tagit på mig rollen som den ännu ej utnämnda estradören. Istället för att skriva packningslistor och funder på försäkringar (som för övrig är jätteviktigt!!) sitter jag och trudeluttar på gitarren. Jag kan ca två låtar nästan utantill nu, och jag känner mig stolt. Tove ska inte ha tråkigt på resan! Och om det inte finns någon gitarr i närheten får jag dra till med en sån där liten sak som ukulele. Same shit liksom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment